Det blev en bebis

Nu har jag inte bloggat på ett tag så det blir nog ett långt inlägg.

I måndags förra veckan åkte jag tillbaka till sjukhuset. Det blir nog nya prover som vanligt tänkte jag. Jag och två andra gravida tjejer blev ihoptryckta i ett litet rum när vi skulle ta prover. Det föds tydligen många barn i november i år. Den ena tjejen läckte vatten och hade väntat i flera dagar på igångsättning och den andra var tjejen som också hade havandeskapsförgtiftning som jag delat rum med större delen av tiden. Tillslut kommer den glada doktorn. Han börjar med vatten tjejen och säger att hon kan packa ihop och åka ner på förlossningen för att sättas igång. Till den andra säger han att vi sätter igång dig till helgen eller senast på måndag. Vad skönt snart är det över för henne tänkte jag. Sen kommer dr till mig. Han säger dina blodprover händer det inte så mycket mer och blodtrycket verkar ganska stabilt (ca 160/105) men du kissar för mycket äggvita så vi tar och snittar dig imorgon. Men vi kan göra ett vändningsförsök idag. Sen var dr nöjd och gick. Inte vad jag hade väntat mig. Jag blev ganska chockad även om jag visste att det kunde vara på gång.

Sen fick jag byta om till sjukhus nattlinne och en vacker rock och ta hissen ner till förlossningen. Tänkte att jag var glad att jag orkat raka benen kvällen innan :p
Där fick jag en nål i handen och de sputade in bricanyl för att livmodern skulle slappna av. En dr körde ultraljud på magen medan en annan försökte knuffa på bebben så den skulle vända sig. De sa att den låg så att det borde vara lätt att vända men det gick ändå inte. Men de gjorde bara ett lätt försök, ville inte hålla på förmycket. Så jag fick åka tillbaka upp till bb och sen försöka smälta att jag nästa dag skulle bli uppsprättat och få se min bebis. Det tog många timmar innan jag kände att jag kunde berätta för någon. Fast min sötis fick veta direkt förstås. Jag sov inte mycket den natten och fastade från tolv på natten.

På morgonen var det på med sjukhuskläder igen och ner på förlossninen. Ctg på magen och sen kom min älskling. Personalen berättade att de hade kommit in en kvinna med värkar som behövde snittas så de skulle ta henne före mig. Så det blev en del väntan men sen gick de fort när de väl var klara med första snittet. De satte bedövning i ryggen och sen fick jag ligga som en korsfäst. Min sötis satt bredvid mig.De packade in mig i massa papper sen satte de upp ett skynke så att vi inte skulle se något men vi upptäckte båda två att de speglade sig i lampan vad de gjorde men jag avstod med att kolla. De sa att jag inte skulle känna smärta men att jag kommer känna att de håller på inne i kroppen. Kan säga att det var jättehemskt, hur obehagligt som helst. Det kändes som att de skurit upp hela mig och försökte dra ut varenda inälva. Det tog ganska långa tid innan de fick ut bebben. Jag hann knappt reagera innan jag såg min sötis rusa ut från rummet. Ingen sa nåt vad de blev utan bara grattis. Läkaren fortsatte att greja med mig. Min sötis kommer tillbaka in i rummet och ser mycket nöjd ut. Han visar mig bebisen och säger att det blev en liten tjej. Jag blev mycket glad och förvånad. Men sen börjar de greja för mycket med mig och jag blir så illamående att jag tror att jag ska kräkas, nu tror jag att jag börjar känna smärta och känner att paniken är nära. Lider och försöker bita ihop rädd för att de ska söva mig. De kändes som hela kroppen höll på att gå sönder. Ungefär lika hemskt som att föda barn. Tillslut står jag inte ut utan talar om att jag tror att jag känner smärta. Då ger de mig nåt som gör mig snurrig i huvudet och får mig att slappna av. Det kanske var obehagligt när jag satte tillbaka livmodern in sa dr. Va hade han tagit ut hela livmodern tänkte jag. Sen berättade han att han varit tvungen att ta till övervåld för att få ut bebisen för hon hade suttit fast.

Sen fick vi åka in på förlossningsrummet vi var i innan. Sötisen fick goda mackor, kaffe och saft. Själv fick jag fortfarande inte äta och dricka nåt utan såg längtansfullt på hans saftglas. Ganska snart började jag känna mig skakig. Barnmorskan sa att det var normalt. Men skakningarna blir allt kraftigare. Skakar som en galning och hackar tänder och kan inte kontrollera skakningarna. Det var riktigt jobbigt. De tar många blodtryck på mig eftersom både över och undertryck är mycket höga. De ger mig en extra blodtrycksmedicin och jag märker att de börjar bli lite oroliga. De bestämmer sig för att skicka mig till uppvaket för där kan de ha bättre koll. Så jag fick lämna min bebis och sötis. Där tar det blodtrycket varje kvart men det vägrar gå ner. Mer medicin. Halvsover större delen av tiden men är ganska medveten om vad som händer runt omkring. Mer medicin men ingen förändring. De verkar ganska bekymrade. Min sötis kommer dit och är orolig för mig. Sen kommer en annan dr som ger mig en ny blodtrycks tablett + extra i nålen i handen. Sötisen är tvungen att gå tillbaka till bebben och jag får ligga kvar. Nu har jag legat på uppvaket i många timmar, fått massa medicin utan att det händer nåt. Men tillslut sjunker det lite allafall så då kan de skicka mig till minibebis avdelningen. Min lilla tjej vägde mindre än räknat och hamnde precis under gränsen för att få komma till vanliga bb.

Min sötis stannar kvar som tur är för jag orkade inte mycket. Börjar få ganska ont i magen fast jag får smärtstillande och det blir värre dagen efter. Själva snittet märker jag inte mycket av utan det är mer livmodersammandragningarna som får mig att tro att jag ska dö nästan. De säger att det brukar bli värre för varje barn eftersom livmodern minns och jobbar då hårdare för att dra ihop sig igen.

Min bebis kan inte äta utan vi får mata henne med sond. Hon tappar vikt och hamnar under 2kg. Fast alla nyfödda brukar ju tappa vikt känns bara konstigt att hon väger så lite. I flera dagar trycker vi i henne mat och hoppas på att de tar bort sonden. Hon dricker även i nappflaska men somnar snabbt mitt i maten. Allt känns så deprimerande. Vi är på en låst avdelning, får inte ta emot besök eller ha mobil på. Jag saknar mina pojkar massor. På min 30års dag bjuder min sötis mig på hamburgartallrik till frukost sen åker han hem till pojkarna. Jag kände mig mycket ensam och lite ledsen men tyckte ändå att jag höll den bästa 30års presenten i mina armar.

Tillslut går de med på att ta bort sonden. Jag säger att jag vill åka hem och bm säger att hon ska framföra det till dr. Blev mycket förvånad sen att vi fick det. Bara på perm i två dagar men det dög bra. När vi kom tillbaka vägde hon 2045g och de skriver ut oss. Lättnaden är stor. Skulle ha blivit galen av att bli instängd igen. O var jätteorolig när han kom hem från skolan ifall han syster inte skulle vara där. Hon har två stolta storebröder.

Bebisen vägde 2120g och var 46cm när hon föddes ifall någon undrade. Nu blev det långt och jag har säkert ändå glömt skriva massor ;)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0