Som att bli levande begravd

7,40 hade jag tid idag. Inte den bästa när man inte får sova för fröken bebbe.
Jag började cykla mot lasarettet och får för mig att jag glömt mitt papper som jag ska ta med. Åker hem igen för att upptäckta i trappen att jag hade pappret i jackan. Kanske inte riktigt vaken?
 
På röntgenavdelningen fick jag ta på mig ett grönt nattlinne i storlek L. Drunkande i den och kände mig jättevacker. Sen fick jag lägga mig på en brits där de satte nål i armen på mig för kontrastvätskan, fick även nån grej på magen som skulle göra bilderna bättre. Sen spände de ett band om mig så allt satt fast. Fick även en kudde under huvudet och under knäna, ett larm och hörlurar med radio i.
 
Sen började de köra in mig i tunneln. Jag visste ju redan innan att det skulle vara trångt men jag trodde inte att det skulle vara så trångt. Först tyckte jag att det inte verkade så farligt men så körde de mig längre in. Då började paniken komma. Det blev jobbigt att andas och jag fick världens hjärtklappning. De började bli början på att panikångest anfall och jag kände att jag när som helt måste trycka på larmet eller försöka trycka ut mig på nåt sätt där i från. Så jäkla panikslagen.
 
Funderade på att be om nåt lugnande men kände att de kommer aldrig få in mig i den där tunneln igen om de tar ut mig. Vill inte ge upp heller innan det ens börjat. Så jag blundade och koncentrerade mig på att andas medan jag försökte tänka på annat.
 
Fast tror ni inte de körde ut mig alla fall. Så att de kunde spruta in kontrastvätska, men då blundade jag alla fall när jag åkte in igen. Så då gick det lite bättre.
 
Så mitt råd till alla som ska göra magnetröntgen är att blunda från början, eller blunda hela tiden.
 
Jag hoppas att jag aldrig mer behöver göra en sån undersökning. Det var som att bli levande begravd. De är praktiskt taget lika trångt som att ligga i en kista. Bara det att man har fötterna utanför men det gör inte så stor skillnad. Hemskt var det alla fall.
 
Svaret skulle skickas till min familjeläkare inom en vecka. Känner nu mest att jag är så glad att jag överlevt undersökningen så jag har inte hunnit oroa mig över resultatet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0