Det går framåt

För en vecka sedan ringde en dr från Uppsala och sa att de tänkte flytta min bror till intensiven i Västerås. Vi blev jätteförvånade efter allt deras prat om att hjärnan kan börja svälla efter olyckan och sen att de inte gjort den stora beckenoperationen som i början verkade jätteviktig. Nu skulle han helt plötsligt komma hit och då skulle de inte ha koll på trycket i huvudet längre heller. Samtidigt som vi var glada att få honom nära så blev vi väldigt oroliga också.
 
Resan hit gick allafall bra men sen på kvällen hade han hög feber, vilket inte direkt gjorde oss mindre oroliga. Han har haft feber hela tiden sen olyckan men nu var den plötsligt väldigt hög. Men de ger febernedsättande och håller honom sval.
 
Under helgen skulle han träna på att vara utan respiratorn. I uppsala hade de fixat en trakeostomi (hål i halsen som respiratorn kopplas i. Det gör tydligen så när man ska avvänjas. Innan dess gick den via munnen. Att träna på att vara utan respirator gick jättebra, faktsikt så bra att de upptäckte att han andas bättre utan den. Så ingen mer respirator, istället får han lite syrgas genom halsen istället.
 
Han har fortsatt hålla sig stabil samtidigt som febern gått upp och ner hela tiden. På onsdagen behövde han inte längre intensivvårdas utan fick flytta till en annan avdelning. Han börjar även vakna upp lite. Vi tror att han hör och förstår oss men är inte helt säkra. Han kan röra ena halvan av kroppen men har ingen direkt kontroll över den. Så nu får han ha en person som sitter hos sig hela tiden, annars försöker han dra ur slangarna i kroppen.
 
Beckenet som är brutet på flera ställen ska de inte göra något åt utan det ska få självläka har de beslutat sig för. De har även talat om att hans hjärnskador är mycket svåra, men det kan inte säga så mycket just nu om hur det kommer påverka honom utan det är något man får vänta och se.
 
Det är jättehemskt att se honom ligga så där och vi blir överlyckliga av varje litet framsteg han gör. Han verkar riktigt frustrerad över att inte ha kontroll på kroppen och det känns jättetungt samtidigt som jag tar det som ett tecken på att han verkligen kämpar. De två senaste dagarna har han även börjat öppna ögonen helt, innan var det bara halvt, men jag vet inte om han kan se, blicken är så tom och ögonen reagerar inte på nåt, men det kanske tar ett tag. Igår såg jag även att han rörde på handleden på den sida av kroppen som inte fungerar och en undersköterska hade sett honom lyfta upp armbågen så förhoppningsvis håller den sidan på att vakna till liv. Han började även röra lite smått på munnen igår kväll så kanske kommer han snart försöka prata. Hoppas.
 
Det är såna där småsaker som gör att man orkar. Varje litet tecken som tyder på att han håller på att "vakna till" betyder mycket för oss.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0