stressad och nedtryckt
Idag är förkylningen mycket bättre, än så länge. Jag önskar bara att jag kunde sluta att känna mig så stressad och irriterad.
Igår fick jag brev från csn, mitt intyg jag skickade in dög inte så nu måste jag be min handläggare om ett nytt för tredje gången. Jag vet inte om jag orkar hålla på med det där mer. Det känns som att de bara hittar på en ursäkt för att inte ge mig nersättning.
På kvällen igår kollade jag igenom Os ryggsäck och hittade ett meddelande från hans lärare. Hon säger att O ska göra sin läxa i skolan i fortsättningen för där får han den hjälp han behöver. Hon hade skrivit på ett sätt som antyder på att jag struntar i att hjälpa han med sin läxa. Men som min sötis sa att det är inte första gången hon är nedvärderande mot mig. Han blev jättearg. O som fick läsa högt för mig i tisdags och sen försökte jag hjälpa honom med frågorna, vilket inte var det lättaste för han skulle skriva om sin första dag i ettan vilken han inte mindes nåt av nu när han precis börjat trean. Sen hjälpte jag honom att slå upp ord i en ordbok. Men det dög tydligen inte. Men förmodligen säger även O att han inte får någon hjälp hemma för han vill göra läxan i skolan. Så för mig får han jättegärna göra svenska läxan i skolan men jag tycker inte om sättet som hon skrev till mig på. Funderar på hur jag ska ta upp det med henne.
Idag ringde psykologen och sa att jag ska få börja fortsätta med testerna nästa vecka. Det känns både bra och stressande. Det ligger långt bort med bussbyte. Får se om jag kan få tillstånd av rektorn att ha W på fritids på morgonen då. Sen ett annat problem är busspengar. Suck.
Allt stressar mig. Jag börjar känna mig alltmer ledsen över att jag inte kan bo med min sötis. Tänk om vi aldrig får nåt jobb. Det känns som att vi är på samma ställe som för 10år sedan. Varför ordnar det sig aldrig för oss? Hur ska vi någonsin få lån till en lägenhet?
Tänk om jag aldrig kan plugga eller jobba igen? Jag vill inte leva på bidrag mer! Och jag är trött på att folk ser ner på mig. Jag vill ha ett riktigt liv. Jag känner mig även som världens sämsta mamma nu när Os lärare tror att jag struntar i hans läxor. Tänk om jag är världens sämsta mamma? Kanske borde en sån som jag inte ha barn. Tänk om jag har allvarliga brister men är för dum för att fatta det själv?
Vet inte om jag bara är stressad och ledsen eller om det är graviditets hormonerna som spökar.
Nu ska jag plugga och städa för det minskar min ångest när jag känner mig värdelös och nedtryckt.
Igår fick jag brev från csn, mitt intyg jag skickade in dög inte så nu måste jag be min handläggare om ett nytt för tredje gången. Jag vet inte om jag orkar hålla på med det där mer. Det känns som att de bara hittar på en ursäkt för att inte ge mig nersättning.
På kvällen igår kollade jag igenom Os ryggsäck och hittade ett meddelande från hans lärare. Hon säger att O ska göra sin läxa i skolan i fortsättningen för där får han den hjälp han behöver. Hon hade skrivit på ett sätt som antyder på att jag struntar i att hjälpa han med sin läxa. Men som min sötis sa att det är inte första gången hon är nedvärderande mot mig. Han blev jättearg. O som fick läsa högt för mig i tisdags och sen försökte jag hjälpa honom med frågorna, vilket inte var det lättaste för han skulle skriva om sin första dag i ettan vilken han inte mindes nåt av nu när han precis börjat trean. Sen hjälpte jag honom att slå upp ord i en ordbok. Men det dög tydligen inte. Men förmodligen säger även O att han inte får någon hjälp hemma för han vill göra läxan i skolan. Så för mig får han jättegärna göra svenska läxan i skolan men jag tycker inte om sättet som hon skrev till mig på. Funderar på hur jag ska ta upp det med henne.
Idag ringde psykologen och sa att jag ska få börja fortsätta med testerna nästa vecka. Det känns både bra och stressande. Det ligger långt bort med bussbyte. Får se om jag kan få tillstånd av rektorn att ha W på fritids på morgonen då. Sen ett annat problem är busspengar. Suck.
Allt stressar mig. Jag börjar känna mig alltmer ledsen över att jag inte kan bo med min sötis. Tänk om vi aldrig får nåt jobb. Det känns som att vi är på samma ställe som för 10år sedan. Varför ordnar det sig aldrig för oss? Hur ska vi någonsin få lån till en lägenhet?
Tänk om jag aldrig kan plugga eller jobba igen? Jag vill inte leva på bidrag mer! Och jag är trött på att folk ser ner på mig. Jag vill ha ett riktigt liv. Jag känner mig även som världens sämsta mamma nu när Os lärare tror att jag struntar i hans läxor. Tänk om jag är världens sämsta mamma? Kanske borde en sån som jag inte ha barn. Tänk om jag har allvarliga brister men är för dum för att fatta det själv?
Vet inte om jag bara är stressad och ledsen eller om det är graviditets hormonerna som spökar.
Nu ska jag plugga och städa för det minskar min ångest när jag känner mig värdelös och nedtryckt.
Kommentarer
Trackback
