Dagdrömmar

Hur får man ordning på livet? Hur lever man det liv man vill leva?

 

Det känns som att mitt liv fortfarande är kaos. Det där med att få ordning på det verkar omöjligt. Livet är en ständig kamp om något. Jag kämpar för att få ordning på mitt liv så att det kan bli lite mer normalt, men samtidigt måste jag kämpa mot alla galenskaper som kommer in i mitt liv och min egen kropp som inte vill fungera som den ska. Alltid är det något...

 

Det jag önskar mig mest nu är en frisk kropp full av energi. Att känna mig slutkörd och döende flera gånger i veckan är inte roligt. Ja vissa dagar är det så illa så att jag börjar fundera på om jag är döende. Då är jag så trött och tungandad att det känns som att livet håller på att rinna ur mig. Jag avskyr att ha det så här. Jag vill må bra och vara full av energi. Det är så mycket som jag vill göra och så mycket som jag vill ha ut av livet. Men kroppen orkar inte.

 

Jag behöver förändringar för det här går inte längre. Livet tickar på och jag börjar få världens åldersångest. Min hjärna tror att jag är 20 och min kropp känns som 90 och bara tanken på att jag fyller 35år nästa månad ger mig panik. Tiden går så fort och jag har inte hunnit med.  Jag har sovit bort större delen av 20-årsåldern och snart halva 30. Jag lever inte, jag överlever bara. Ska det vara så?

 

Jag har en del tankar på de förändringar som jag behöver göra, men eftersom även startmotorn för att komma igång att göra saker, inte fungerar som den ska så går det väldigt trögt. Men jag ska fortsätta kämpa. Ta en dag i taget.

Jag måste acceptera att mitt liv går lite fram och tillbaka hela tiden och sluta jämföra mig med andra.

 

Som tur är har jag ju en hel del att vara glad och tacksam för också, det är inte alla som har det. Nu har jag haft en längre depp period så det är dags att lägga fokus på de bra och positiva sakerna i mitt liv.

 

Kanske borde jag ta mig iväg till fysiologen imorgon och göra ett ekg. Nu har jag nog skjutit på det i snart en månad

Idag skulle jag ha skrivit högskoleprovet men jag orkade inte jaga efter barnvakt och jag hade nog inte orkat eftersom jag inte fick baby M att sova fören halv två på natten.

Jag känner mig inte speciellt studiemotiverad nu ändå. Så fort jag försöker plugga är det alltid något som dyker upp och stör. Tror det är universum eller nåt som försöker tala om för mig att jag ske ge upp det där med studier och satsa på något annat. Alla fall för tillfället.

 

Om jag ska studera nåt nu så är det sånt som jag tycker är roligt, inga måsten. Inga kursplaner att hålla osv.

Jag är ju fortfarande inskriven på massa kurser på högskolan som jag inte avslutat men även kurser på gymnasienivå som jag ville läsa för skojs skull.

 

Jag är så stressad och mina tankar är hyperaktiva större delen av tiden så nu har jag bestämt mig för att stressa ner. Jag är så otroligt trött hela tiden, sömnbrist eller inte, det är ingen större skillnad. Hoppas på att om det blir lugnt i skallen så får jag mer energi i kroppen.

Sitter här vid datan och har jättetråkigt. Ända har jag massor att göra. Behöver, städa, tvätta och kasta sopor mm. Jag har även tänkt i två timmar nu att det är dags att äta frukost.

Sen vill jag även fortsätta läsa i min bok. Den ligger nära, jag behöver bara sträcka ut armen får att nå den. Men det händer inte heller. Jag har lust att skriva: Vad är det för fel på mig?

Fast nu vet jag ju det, men jag vet inte riktigt hur jag ska göra något åt det.

Informationen på nätet är ganska rörig och det mesta är inriktat på de som har h:et också.

Men jag vet ju att hjälpten är på gång så nu gäller det bara att ha tålamod och inte deppa ihop.

 

En helt vanlig dag i mitt liv.

Trött. Baby Ms middagssovning misslyckades på dagis igår vilket gjorde att när hon somnade på kvällen tog en andra middagssovning och vaknade efter 21. Då var hon pigg och glad och kunde inte somna om hur mycket jag än försökte. Klockan var nog över tolv när hon äntligen somnade. Själv var jag helt slut.

 

Idag var det hon som var helt slut. Hon åt sin morgonvälling praktiskt taget i sömnen, samma när jag klädde på henne. Jag bar ner min sovande bebbe och satte henne i vagnen och hon bara fortsatte sova. Så trött har hon nog aldrig varit förut även fast hon varit vaken längre.

 

Det krävdes alla fall en snöstorm för att få liv i baby M. Inte var det plogat på dagis heller. Svårt att ta sig fram med vagn där men jag lyckades alla fall få in min lilla tjej.

 

Hoppas hon piggnar till och blir gladare än vad hon var igår. Helt hysterisk var hon när vi skulle hem från dagis. Det var inte så lätt att klä på en galen hysterisk ostbåge. För böja ryggen bakåt så långt det går och kasta omkring sig är tydligen vad som gäller när man är arg.

 

Så kan inte jag göra med min rygg. Superstel. Måste nog börjar med yoga ;)

 

Nu ska jag dricka te och försöka göra nåt vettigt. Idag skulle jag ha gjort min adhd-utredning men psykologen som ska göra den ville inte åka från Stockholm i det här vädret. Det förstår jag. Vädret här är nog inte så mycket bättre.

 

Min stora pojke ska iväg på teater med skolan idag, hoppas de ställer in det om vädret ska fortsätta vara som det är nu. Jag skulle helst slippa gå ut mer idag men måste hämta min baby på dagis sen.

På något sätt lyckades jag ändå hålla mig ganska lugn under helgen fast det var stressigt.

Som om jag inte hade mycket att göra fick jag för mig att börja rensa och möblera om i pojkarnas rum på fredag eftermiddag. Kan säga att de tog timmar att fixa ordning i deras rum. Varför måste jag komma på sånt i sista minuten. Det gjorde att de andra rummen bara blev halvstädade men så fick det vara. Städade i flera timmar och en kvar innan kalset började hoppade jag in i duschen. Kan säga att min kropp var helt slut på kvälllen, som efter ett hårt träningspass. 

 

Baby m verkar allafall nöjd med sitt kalas. Hon fick flera fina presenter. Kläder och roliga leksaker. Tror hon har saknat sin pappa när han varit borta i två veckor. Varje gång hon blev arg på mig slängde hon sig på golvet och skrek: paaappa. Vet inte om katterna var så glada att se honom. Nån av dom gjorde en jättespya i hans sko. Nästa gång vi får se honom är om en månad. Stackars baby M kommer nog sakna honom massor.

 

 

I fredags fick mina föräldrar för sig att gifta sig efter att ha varit skilda i flera år. Kanske har det blivit galna på äldre dar ;)

 

 

 

Hjärtklappning, sover inte mycket längre och är helt slut.

Funderar över hur jag ska få ihop pengar till hyra och vinterkläder till mina barn.

Behöver ett pengamirakel, typ nu.

Ena stunden är jag glad och nästa ledsen.

Vet inte riktigt hur jag vill ha det men hoppas på att det blir bra till slut.

 

Imorgon fyller baby M år. Det känns tråkigt att jag inte kan fira henne ordentligt. Men hon ska få en liten present och se har jag glasstårta i frysen som är kvar sen O fyllde år eftersom det aldrig blev något kalas för honom.

Tur att hon är så liten så hon inte riktigt förstår det där med födelsedagar än.

Hoppas att hennes pappa är tillbaka i landet nästa helg då vi ska fira henne men tyvärr kan det bli så att han inte kan komma då heller.

 

Det är flera som frågat mig om det inte är jobbigt att vara ensam med tre barn. Barnen är snälla så de är inte  det jobbiga. Det som är jobbigt är att det känns så ledsamt. Fast ibland kan jag även tycka det är skönt. Fast för det mesta känner jag mig lite ensam och övergiven. Hoppas att det går över. Försöker koncentrera mig mer på mig själv nu och vad jag vill göra med mitt liv, fast det gjorde jag ju innan också men det är lite lättare nu. För nu måste jag verkligen lära mig att klara mig själv. Men det har jag gjort förut också så det ska nog gå bra. Men ledsamt är det.

 

Jag hoppas att min bror kommer idag och är barnvakt så att jag kan träna. Blir så glad av bjj. I måndags var mamma barnvakt så att jag kunde träna. Efter träningspasset kände jag mig otroligt pigg hade kunnat fortsätta träna en timme till kändes det som. Hoppas att det betyder att min kropp börjar må bättre och reagera normalt på träning. Jag har inte kunnat få några endorinkickar av träning sen mitt blodtryck blev högt. Saknar det. Istället har jag mest känt mig helt förstörd i kroppen men mina träningspass är ju så roliga så jag är glad ändå.

 

Igår blev det en 5km morgonpromenad och sen drog jag ut och joggade ett varv i spåret innan jag skulle hämta M på dagis. Jobbigt att jogga. Men ska försöka få till det lite oftare. Bjj träningen går bättre och är roligare när kondisen funkar.

 

Nu ska jag städa lite. Kanske får besök av syster med barn idag.

Nu har jag tagit mina sista ipren, har inte råd med några nya heller.

Får se om jag är modig nog att ringa efter en läkartid imorgon.

 

Jag vill inte ha ont eller vara så här trött. Jag tycker inte heller om att underarmarna domnar bort.

 

Jag är visst mer stresskänslig än vad jag trodde. Tänk att bra saker kan förvandlas till negativ stress.

 

En del grejer blir inte bättre med åren, stresshanteringen blir bara värre. Konstigt. Fast det kanske inte är så konstigt ändå om kroppen blir galen om man utsätts för stressiga och traumtiska grejer flera gånger om året i 30år. Men hur läker man kroppen och får den att inte överreagera?

 

Funderar mycket nu, hjärnan går på högvarv.

Jag är expert på att krångla till saker här i livet.

 

På något vis måste jag försöka att bli lite mer normal och försöka följa de reger som samhället har så att jag kan bli medlem i samma ekorrhjul som ni andra.

 

Men hur ska jag göra det? Bli lite mer "normal", går det ens?

 

Hur får jag bort ångesten som gör så att jag aldrig passar in någonstans och fungerar som alla andra?

 

Vill jag ens vara som alla andra?

Efter att ha varit ledig i två veckor var det dags för baby M att gå tillbaka till dagis idag. Hon var lite blyg när frökarna hälsade på henne och två av dom var nya så det är kanske inte så konstigt. Jag satte ner henne på golvet sen och hon gick iväg direkt för att leka. Jag försökte även säga hejdå flera gånger men hon bara ignorerade mig. Inga problem alltså.

 

Idag skulle jag ha tränat. Jag hade lyckats fixa barnvakt på en måndag för en gångs skull. Men sambon blev inringd på jobb och kunde därför inte hämta min barnvakt. Fast det var ganska skönt att bara vara hemma och slöa med barnen.

 

Men på onsdag måste jag verkligen fixa barnvakt. Sista mötet inför sm på lördag. Jag var på sm-möte igår och fick en uppgift tilldelad som gör mig väldigt nervös. Inte för att det verkar alltför svårt men jag har dålig koncentration och blir ju sjukt nevös av nästan allt. Så jag behöver verkligen komma dit så jag vet vad jag ska hålla på med.

 

På fredag kväll ska vi bära in massa mattor till lokalen och sen ska vi vara där igen TIDIGIGT på lördag morgon och blir förmodligen kvar där hela dagen. På söndag morgon ska vi ta ut mattorna därifrån. Så jag kommer ha fullt upp i helgen.

 

Idag har jag mest slösat. Behövde det. Har varit så trött på sista tiden. Blir utbränd i hjärnan när jag aldrig får någon lugn egentid. Jag har även bara ätit lchf mat idag och av det har jag lyckats gått upp 2kg och fått huvudvärk. Fast jag har hört att det ska vara normalt så vi får väl se om det vänder.

 

Än så länge har jag inte hört något om min magnetröntgen men det kunde ju ta ett tag. Nu har jag även slut på blodtrycks medicin. Jag försökte beställa nytt recept men de vill inte skriva ut utan en ny blodtrycks kontroll. Varför bara inte ta resultatet från njurkliniken, det var ju ändå ganska nyligen. Just nu är min telefonfobi stark igen så här blir det inget ringande, vilket är ganska dumt. Kissar massa skum så jag misstänker att proteinläckan ökar utan medicinen. Jag vill vara frisk nu.

Jag satt och skrev och hade för en gång skull ett riktigt flow när stora sonen vaknar av sitt hostande.

Han kommer och kryper ihop här hos mig på soffan och kramar om mig.

Det var så mysigt att bara få sitta och hålla om honom. Det blir inte så ofta. Visst att vi kramas varje dag men det blir mest bara några snabba kramar. Det är inte alls samma sak som när pojkarna var mindra och man kunde sitta med dom i knät och mysa. Nu är de så stora så de har sällan tid och ro med sånt. W är 9år och O fyller 11år nästa månad.

 

Hur kan det stämma. Mina små pojkar som nyss gick på dagis. Tiden har gått för fort och jag hinner inte riktigt med. Ibland önskar jag att de fortfarande var små dagisbarn som kommer hem med pärlhalsband åt mig. Visst är det kul att se de utvecklas hela tiden men jag önskar bara att de kunde gå långsammare.

 

Det dröjer inte långt kvar tills de blir tonåringar heller. Då kommer de knappast att ha tid att kramas med sin mamma, eller vad tror ni?

 

Det känns så sorgligt att tiden går fort. Jag saknar mina mysiga dagispojkar ibland. Fast det är ju inte fel heller att ha två stora fina pojkar. Jag hoppas att jag alltid kommer stå dom nära alla fall.

 

Tiden med baby M går också sjukt fort. Det känns som det bara var någon månad sen jag låg inne på lasarettet med havandeskapsförgiftning och sen fick min minibaby. Nu är hon snart två år och jag måste nog sluta kalla henne baby. Fast hon får heta det ett bra tag till här på bloggen tror jag.

Idag hade jag planerat att ha en städdag. Det är för mycket grejer hemma som vanligt och de börjar känns kvävande. Inte blir det bättre av att barnen och katterna tycker att allt ska ligga på golven. Jag försöker rensa ut lite och skapa nya utrymmen för andra saker. Hatar att leva trångt, kan inte någon ta och skänka mig ett slott?

 

Nu sover babyn och pojkarna spelar dataspel. Sambon jobbar extra på ett annat ställe eftersom han fick två veckors ofrivilligt semester igen. Eller han fick sparken kan man säga men så ångrade de sig efter några dagar men sköt fram hans anställning med två veckor. Vad kan man säga, bemanningsföretag.

 

Själv sökte jag mig också till ett bemanningsföretag kan man säga, kommunens. Men där tog det stopp ganska fort. De kräver nämligen att man kan visa upp minst två referenser vilket är nästan omöjligt för mig som inte har jobbat på många år.

 

Att få igång min add utredning har jag nästan också gett upp. Misstänker att jag är bortglömd där men jag orkar inte jaga läkare och sköterskor.

 

Just nu försöker jag bara koncentrera mig på att må bra. Stressen är min största fiende och jag tror att det är den som bryter ner min kropp och gör mig sjuk. Så jag försöker att vara positiv vilket inte är lätt när jag är van att vara världens mest negativa människa. Men jag jobbar på det.

 

Idag blev det en liten cykeltur till lasarettet för att hämta grejer inför min provtagning. En dygnsmängd urin och två rör morgonurin ska jag ta med mig till njurkliniken den här veckan. Sen när jag kommer dit ska de ha mera urin. Ja det kan ju dom få roa sig med. Får se om de hittar något fel på mina njurar den här gången. Om någon vecka blir det även magnetröntgen av njurarna. Cellprovskontroll har jag också blivit kallad till den här månaden. Jag har absolut inte råd med allt det här men får lägga det på hög som allt annat tills den dagen jag få en inkomst. Eftersom jag inte kan göra något åt saken nu så är det ingen ide att fortsätta tycka synd om mig själv och lida.

 

Vad ska jag göra nu då medan baby M sover? Lite egentid en stund till. Borde städa men jag tror jag ska läsa lite istället. Eller?

Igår tog jag en 5km morgonpromenad i spåret efter att jag lämnat baby M på dagis men när jag kom hem började jag känner mig frusen och konstig i kroppen. Kröp ner i soffan med massa kläder och täcke. Sov lite oroligt men sen fick jag tvinga mig upp eftersom det var utvecklingssamtal för baby M.

 

Jag kände mig hängig större delen av dagen och var lite orolig över att bli sjuk. Större delen av tiden tillbringades i soffan med en bok. Ganska skönt faktiskt.

 

Idag mår jag bättre, bra det för jag vill inte vara sjuk imorgon. Fast jag har lite ångest över att åka. Vi har igentligen inte råd med att åka till Stockholm men jag vill så gärna. Jag känner att jag behöver komma ut och träffa folk, speciellt författare som inspirerar mig mycket. Jag tror att jag skulle ångra om jag missade den här chansen och dessutom har jag lovat att komma. Men efter att ha funderat en del och tänk på allt som min sambo har åkt iväg på fast vi inte haft råd så har ångesten minskat och nu känner jag att jag är värd det här lilla äventyret.

 

Jag ser fram emot imorgon och hoppas på att det blir riktigt roligt.

Nu på kvällen har jag tröstätit lite lasagne med ett glas cola zero till. Vet fortfarande inte hur jag ska klara mig utan cola. Livet blir så tråkigt utan cola. Att bara dricka vatten känns inte speciellt roligt. Jag har lite ramlösa med annanas smak hemma, men det är nog mest W som dricker av den.

 

Nu sover alla barn. Skönt. Baby M var övertrött och hysterisk. Det har varit svårt att få henne att somna den här veckan. Imorgon är hon ledig alla fall. Funderar på att ge henne en timmes sovmorgon men vet inte om jag vågar. Men det löser sig nog. Inatt får jag även sova utan min sambos surrande dator för han är på lan. Jag hoppas att jag kommer sova riktigt bra, för även om han inte kan förstå det så stör jag mig på datasurret.

 

Nu ska jag ägna mig åt skrivande i ca en timme. Det ska bli roligt.

 

Som vanligt ser min matbild ut som en spya. Men gott var det.

 

Nu hör jag pojkarna viska och rota i legolådan. De sov visst inte.

 

Min tjocka myskatt är en riktig gosenalle.

Igår när jag var ute och joggade kände jag tacksamhet över att få finnas till. Tänk på hela stora universum och alla vi varelser här på jorden som finns. Tänk att just vi får chansen att leva, att finnas, att tänka, att känna.

 

Fast det är inte bra att tänka för mycket. Får då börjar jag fundera på meningen med livet och kommer nästan alltid fram till att det finns ingen. Allt är bara helt totalat meningslöst.

Livet bara rusar iväg och sen ska vi alla dö. Meningslöst. Varför finnas till om man ändå måste dö?

 

Idag känns allt bara grått, trist och tråkigt.

 

Jag ska försöka tvinga iväg mig och träna senare idag. Det brukar alltid få mig gladare. Men det gäller att orka ta sig dit också.

 

Nu blev det här blogginlägget så tråkigt att jag inte har någon lust att skriva längre.

Idag ringde min sambo till kommunen för att höra hur det går med Ws fritidsplats. Vi blev ju tvingade att säga upp den när jag var föräldraledig med M. Sen när jag ansökte igen om en plats stod det att kommunen hade fyra månader på sig att fixa en plats.

Eftersom det gått ett halvår nu så började vi undra.

Min sambo blev kopplad till flera olika personer som kunde se att ansökan kommit in men de förstod inte varför inget gjorts. Den sista han fick prata med fixade allafall en plats direkt så på måndag får W börja på fritids.

 

 

 

 

Idag känner jag mig äckligt tjock. Ville bara att ni skulle veta det.

 

Det blev ingen träning på hela veckan för mig. För trött och för ont i kroppen.

Men massa godis har jag ätit.

 

 

 

Har ont i kroppen och är trött nästan hela tiden. Normal trötthet kan jag leva med, det är värre när jag blir totalt utmattad. Det är inte roligt. Helt värdelöst.

Värken i kroppen är så konstig också. Den är inte heller vanlig. Ilande och obehaglig.

 

Borde be om en reumatism utredning, sjukdomen ska tydligen finnas i släkten.

Har inte ens frågat om astma utredning. Men det känns som allergin blivit lite bättre. Utsätter mig mig nog inte för lika mycket damm längre.

 

Skulle behöva cykla till hemdal och be dom fixa en teletid till min dr. Fick brev från min ordinare dr att jag ska be om en teletid så vi kan diskutera magnetröntgentomografi av mina njurar. Men jag tycker att han kan ta och ringa om mina prover som jag lämnade i måndags förra veckan. Ska jag tolka det som att jag inte läcker protein längre eftersom de inte säger något? Samtidigt är jag rädd att de har glömt mig. Det var en annan läkare som ordnande provtagning när min var på semester. Tänk om provsvaren fastnat nånstans där i mellan?

 

Jag hoppas att tröttheten kan försvinna snart. Dagarna blir bortkastade annars och jag har redan kastat bort tillräckligt av mitt liv. Känner mig som världens sämsta mamma också när jag inte orkar göra något.

Har lite dåligt samvete också att jag inte orkat svara på kommentarer här på bloggen, men det kommer.

Förhoppningsvis är den trötthets/ont perioden snart över.

 

Jag kanske borde skriva upp när de kommer och hur längde de varar. Kanske finns det en viss regelbundenhet?

 

Idag har jag ont i fingrar, handleder, armbågar, knän, fotleder och lite i bäckenet. Normalt?

 

Känner mig som en gammal gnällkärring. Åldersdomshemmet nästa?