Dagdrömmar

Jag satt och skrev och hade för en gång skull ett riktigt flow när stora sonen vaknar av sitt hostande.

Han kommer och kryper ihop här hos mig på soffan och kramar om mig.

Det var så mysigt att bara få sitta och hålla om honom. Det blir inte så ofta. Visst att vi kramas varje dag men det blir mest bara några snabba kramar. Det är inte alls samma sak som när pojkarna var mindra och man kunde sitta med dom i knät och mysa. Nu är de så stora så de har sällan tid och ro med sånt. W är 9år och O fyller 11år nästa månad.

 

Hur kan det stämma. Mina små pojkar som nyss gick på dagis. Tiden har gått för fort och jag hinner inte riktigt med. Ibland önskar jag att de fortfarande var små dagisbarn som kommer hem med pärlhalsband åt mig. Visst är det kul att se de utvecklas hela tiden men jag önskar bara att de kunde gå långsammare.

 

Det dröjer inte långt kvar tills de blir tonåringar heller. Då kommer de knappast att ha tid att kramas med sin mamma, eller vad tror ni?

 

Det känns så sorgligt att tiden går fort. Jag saknar mina mysiga dagispojkar ibland. Fast det är ju inte fel heller att ha två stora fina pojkar. Jag hoppas att jag alltid kommer stå dom nära alla fall.

 

Tiden med baby M går också sjukt fort. Det känns som det bara var någon månad sen jag låg inne på lasarettet med havandeskapsförgiftning och sen fick min minibaby. Nu är hon snart två år och jag måste nog sluta kalla henne baby. Fast hon får heta det ett bra tag till här på bloggen tror jag.