Den där känslan
Det känns som att jag har en hel del att blogga om men det tar ändå emot på nåt sätt. Den där känslan av handlingsförlamning som jag dagligen brottas med har nu även nåt bloggen.
För se om det blir bättre. Jag kanske återkommer till kvällen.
Kvällsläsning
Lite trevlig kvällsläsning, en godis och lite koffein.
Jag är så galet sugen på att göra om här hemma, men det får vänta ett tag. Är lite för fattig just nu. Men planera och drömma är alla fall gratis.
Jag och syster var förbi sjukhuset för att hälsa på våran bror idag men han sov så skönt. Vi ville inte störa så vi gick till kafeterian och fikade ett tag men han sov fortfarande när vi kom tillbaka. Det var så skönt att se honom sova så lugnt. Ingen smärta ingen orolighet. Han såg ut som sig själv. Nästan så vi trodde att han skulle vakna upp och vara sig själv. Efter hjärnskadan påminner han mer om en zombie när han är vaken. Men forhoppningsvis blir han bättre. Vila och rehabilitering är vad som gäller för honom.
Syster som tar hand om hans post berättade idag att han fått brev från sitt jobb och att de väljer att säga upp honom nu när han är sjukskriven. Det var ju snäll. Riktigt fult gjort av dom.
Sen har vi det där roliga med försäkringskassan. Syster var ju snabb och ringde de efter olyckan och nu en månad senare skickar de ut papper om sjukpenning som han ska fylla i. Hur nu de har tänk att det skulle gå till. Får se om hans hyra hinns in i tid, men förhoppningsvis är hyresvärden förstående.
Hela allt ihopa känns fortfarande som en konstig mardröm. Jag har fortfarande svårt att ta in att det är sant. Jag är så otroligt tacksam att han överlevde olyckan och nu hoppas jag av hela mitt hjärtat att han trots de svåra hjärnskadorna ska kunna läka ihop och bli helt återställd till slut.
Trötta torsdag
Fina M i nya regnjackan som jag köpte igår. Vilken tur att det droppade lite när vi skulle hem från dagis.
Idag har jag varit riktigt seg. Jag var tvungen och lägga mig att sova efter att jag lämnat M. Var helt slut och kom inte iväg på min blodtryckskontroll. Börjar bli riktigt sliten.
På kvällen tvingade jag iväg mig för att hälsa på min bror. Ett tag hälsade jag på honom två gånger om dagen på sjukhuset, men de senaste dagarna har det bara blivit en. Min energi håller på att ta slut. Men jag har allafall lovat honom att komma varje dag så länge jag är frisk. Sen vet jag inte om han förstår det eller hur mycket han uppfattar. Det är så svårt när han inte kan kommunicera.
Nu på kvällen verkade han väldigt plågad, låg och rörde sig och svettades massor. Hans puls var uppe i 140 nåt och jag misstänker att han hade väldigt ont. Det tog ett bra tag innan sköterskan kom med smärtlindring. Stackarn. Eftersom pulsen var så hög så skickade de efter nån som kom och gjorde ett ekg på honom. Så jag blev kvar där längre än vad jag skulle. Satt hos honom tills han somnade så förmodligen började sprutan med smärtlindring verka. Min syster ringde tillbaka senare på kvällen och kollade läget. Då sov han lungt. Dr hade inte sagt nåt speciellt om ekg så det var nog inget fel där. Det kan ju vara så att pulsen gått upp pga smärtan. Men han fick alla fall medicin för det också till slut. De hade inte kollat pulsen mer på kvällen utan skulle ta det på natten istället. De ville nog låta han sova nu när han väl kommit till ro en stund.
Tänk själva att ligga med ett brutet ben och ett becken som är brutet på flera ställen och inte kunna tala om att man har ont. Vilken mardröm. Nu hoppas jag alla fall att han får sova skönt i natt.
Fina regnbågar som jag såg på vägen till sjukhuset. Den lilla var riktigt stark och fin. Tyvärr kan inte min mobilkamera göra den rättvisa.
Synd bara att den ena höll på att försvinna.
Det verkar vara många som lagt märke till regnbågarna, fanns en hel del bilder i vlt. Fast jag tyckte inte heller att de bilderna gav en rättvis bild. De var så mycket finare i verkligheten. Riktigt mäktig var den starkaste bågen.
Liklukt
Sitter här vid datorn och fryser. Jag måste ha fönstret öppet annars sugs liklukt in i hallen från trappen.
Det har luktat väldigt illa i trappen i minst en vecka och i onsdags så hittade de en granne död.
Stackarn, han har nog inte haft någon som saknat honom utan de hittade honom för att många klagat på lukten.
Det var nog över två veckor jag såg honom senast. Det kan har varit under min brors första uppsala vecka.
Först trodde jag att det var sopor som luktade men sen har stanken bara blivit värre så tanken har ju slagit oss att någon kanske dött men samtidigt ville vi nog inte riktigt tro att det skulle vara så. Jag har alltid trott att liklukt ska lukta värre. Fast det är ju fullt tillräckligt nu när man vet vad det är. Sen har det kommit nåt sorts brunaktigt stänk vid hans ytterdörr. Det var inte där innan de hämtade honom vad jag vet. Kanske är det bara nåt barn som har råka stänka ner med gegga eller nåt men tankarna kommer ju ändå att tänka på att kanske de råkat gå in i kanten där vid dörren så likvätskor smetas ut. Blir ganska äcklad varje gång jag går förbi.
Blir även äcklad varje gång jag känner konstiga lukter nu. Försöker ha mycket doftljus tända. Svårt att äta har jag också. Idag har vi även fått in flera flugor, tänk om de kommer från hans lägenhet. Jag måste ju ha fönstret öppet och hans fönster är också öppet. Mitt ligger snett öppåt från hans. Blir knäpp...Hoppas att de tänker sanera hans lägenhet snart.
Fast en sak som var lite rolig med det hela. I onsdags efter att de hämtat honom så luktade det som värst och jag hade varit och hämtat M på dagis. M höll för näsan och frågade vad som luktade. Visste inte vad jag skulle svara så jag sa jag vet inte. Det luktar som pappa sa M. Jag höll på att dö av skratt då. Fast jag kan nog hålla med om att ialla fall hans fötter möjligtvis luktar så illa efter en hel dags arbete.
M sa samma sak till en grannunge som bor i huset mitt emot när hon sa att det luktar äckligt i våran trapp. Det luktar som pappa svarade hon då. Haha stackars hennes pappa, tänk om hon går runt och säger så till alla.
Det går framåt
För en vecka sedan ringde en dr från Uppsala och sa att de tänkte flytta min bror till intensiven i Västerås. Vi blev jätteförvånade efter allt deras prat om att hjärnan kan börja svälla efter olyckan och sen att de inte gjort den stora beckenoperationen som i början verkade jätteviktig. Nu skulle han helt plötsligt komma hit och då skulle de inte ha koll på trycket i huvudet längre heller. Samtidigt som vi var glada att få honom nära så blev vi väldigt oroliga också.
Resan hit gick allafall bra men sen på kvällen hade han hög feber, vilket inte direkt gjorde oss mindre oroliga. Han har haft feber hela tiden sen olyckan men nu var den plötsligt väldigt hög. Men de ger febernedsättande och håller honom sval.
Under helgen skulle han träna på att vara utan respiratorn. I uppsala hade de fixat en trakeostomi (hål i halsen som respiratorn kopplas i. Det gör tydligen så när man ska avvänjas. Innan dess gick den via munnen. Att träna på att vara utan respirator gick jättebra, faktsikt så bra att de upptäckte att han andas bättre utan den. Så ingen mer respirator, istället får han lite syrgas genom halsen istället.
Han har fortsatt hålla sig stabil samtidigt som febern gått upp och ner hela tiden. På onsdagen behövde han inte längre intensivvårdas utan fick flytta till en annan avdelning. Han börjar även vakna upp lite. Vi tror att han hör och förstår oss men är inte helt säkra. Han kan röra ena halvan av kroppen men har ingen direkt kontroll över den. Så nu får han ha en person som sitter hos sig hela tiden, annars försöker han dra ur slangarna i kroppen.
Beckenet som är brutet på flera ställen ska de inte göra något åt utan det ska få självläka har de beslutat sig för. De har även talat om att hans hjärnskador är mycket svåra, men det kan inte säga så mycket just nu om hur det kommer påverka honom utan det är något man får vänta och se.
Det är jättehemskt att se honom ligga så där och vi blir överlyckliga av varje litet framsteg han gör. Han verkar riktigt frustrerad över att inte ha kontroll på kroppen och det känns jättetungt samtidigt som jag tar det som ett tecken på att han verkligen kämpar. De två senaste dagarna har han även börjat öppna ögonen helt, innan var det bara halvt, men jag vet inte om han kan se, blicken är så tom och ögonen reagerar inte på nåt, men det kanske tar ett tag. Igår såg jag även att han rörde på handleden på den sida av kroppen som inte fungerar och en undersköterska hade sett honom lyfta upp armbågen så förhoppningsvis håller den sidan på att vakna till liv. Han började även röra lite smått på munnen igår kväll så kanske kommer han snart försöka prata. Hoppas.
Det är såna där småsaker som gör att man orkar. Varje litet tecken som tyder på att han håller på att "vakna till" betyder mycket för oss.
Ska försöka
Uppdatera lite imorgon. Jag har tänkt varje dag att jag ska göra det och hade tänkt det nu i kväll också. Men jag känner mig lite för trött för det.
Tar det imorgon istället.
Upp och nedvända världen
Det mesta känns bara så konstigt och overkligt nuförtiden.
Min katt är död, min bror ligger på sjukhus svårt skadad och nu den där jättebranden som röker ner oss. Igår följde röken efter oss till Uppsala. Den hade inte nåt riktigt ända fram, men ner vi kom ut från sjukhuset var den där.
Igår fick vi åka hem tidigare då min bror skulle iväg på magnetröntgen. De berättade även att han ska få ett hål i halsen för att vänja sig av med respiratorn. Idag håller de på att opererar hans ben fast han har feber, men jag antar att de inte kan vänta hur länge som helst. Han skulle ha opererats i tisdags men ett akutfall kom i mellan. Vet inte när de tänker ta bäckenet. Vet fortfarande ingenting om skallskadorna heller. Får se om vi får veta röntgenresultaten idag.
Allt känns fortfarande jättehemskt och jag har svårt att få in i mitt huvudet att det här verkligen har hänt.
När hela livet förändras
För ca en vecka sen bliv min bror påkörd av en bil och fick föras till Akademiska sjukhuset i Uppsala med livshotande skador. Samma dag var jag även tvungen att åka till djursjukhuset i Strömsholm och avliva en älskad katt. Det har varit en tung vecka.
Min bror gör små framsteg varje dag nu, men han sover fortfarande. Än så länge vet läkarna inte hur det blir för honom. Vi får se när hjärnsvullnaden har gått ner och när han vaknar.
Hans läge just nu är stabilt men än kan de inte säga att det livshotande är över.
Imorgon är planen att de ska operera hans bäcken och ena benet.
Varje morgon vaknar jag med ont i hjärtat och på kvällarna sätter ångesten igång. De enda stunder jag alla fall kan må lite bra är efter att jag träffat honom. Han hålls nedsövd, har respirator och är full av sladdar och slangar. Men vi pratar lite med han ändå och hoppas på nåt sätt att han kan höra oss, sen brukar vi stryka han lite över handen och armen. Längtar efter att han ska vakna så vi kan krama om honom ordentligt.
Just nu är det så mycket ångest och oro men man lever för de små framstegen.
Nu ska jag hoppa in i duschen och sen åka iväg till Akademiska.
