Dagdrömmar

Igår var jag hemma hos Linnea och blev bjuden på god mat och underbar efterrätt. Det var trevligt.

Fast jag märkte att jag gjorde en grej som jag oftast gör när jag har mycket människor omkring mig. Jag stänger av. Vet inte hur jag ska förklara men det är som jag stänger av livet. Jag finns där men ändå inte. Det är som att se på tv. Jag är inte med i själva livet utan bara iakttar utifrån. Osynlig.

 

Jag vet att jag gjorde så som barn, men jag har inte tänkt direkt på att jag gjort det som vuxen utan det har mer varit att jag tänkt att jag inte har riktigt nåt att säga. Men för några månader sen kom jag på att jag fortfarande gör samma sak. Den där osynliga väggen mellan mig och världen kommer upp i bland.

 

Funderar på om det är någon del av min hjärna som somnar om jag inte håller igång och pratar och behåller uppmärksamheten hela tiden, eller är det något annat som är fel.

 

Hur ska jag göra för att inte stänga av?