Dagdrömmar

För en vecka sen var vi iväg till kyrkogården för att begrava min farbrors urna. Vi var några få släkt och vänner som var där och några hade med sig blommor. Det var fint och gick ganska snabbt även om vi stannade kvar en stund efteråt. Jag hade M med så jag hade inte tid att känna så mycket men sen var jag ganska ledsen när vi kommit hem. Det är fortfarande så svårt att förstå att han är borta.

 

Jag tog alla fall lite bilder där, från platsen där vi tagit avsked och som skulle bli hans sista vila. Trodde vi...

För någon dag sen ringde de från kyrkan och sa att han hamnat i fel grav. Jag vet inte om det var kyrkan eller begravningsbyrån som gjort fel, men någon har alltså gjort det så nu ska kyrkan gräva upp min fabrors urna och flytta den. Fast det för de sköta själva. Vi får åka dit nån dag med blommor och se efter var han hamnat.

Det var nästan så att jag började skratta när pappa ringde och berätta. Det hela känns så sjukt och sånt får inte hända men samtidigt tycker jag galna saker händer runt om mig hela tiden så jag blev inte förvånad. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta. Känslorna är så blandade och förvirrade. På nåt sätt känns det inte som jag tagit något riktigt avsked. Kanske är det för att jag har en av hans hundar nu och massor av hans saker hemma. Det blir ju lite svårt att släppa taget när det finns så mycket som påminner om att han är borta. Fast samtidigt känns det som att jag bara lånar allt, som att han ska komma tillbaka fast jag vet att det inte kommer hända. Det tar nog lång tid innan det sjunker in. Jag har ju fortfarande svårt att förstå att min bror är svårt hjärnskadad fast det har gått över ett år sedan olyckan. Fast när det gäller viktiga personer i ens liv kanske man aldrig vänjer sig?